En observant Myriosläsare kan se att ett visst namn återkommer flera gånger i författarintervjuerna. Författaren som ofta nämns som förebild av andra Myriosförfattare är Alejandro Leiva Wenger.
År 2001 kom en liten, tunn novellsamling med titeln ”Till vår ära” ut. Leiva Wenger var bara 25 år gammal. Samlingen liknade ingenting annat som publicerats i Sverige och höjdes till skyarna för sin höga litterära kvalité, sitt nyskapande språk och drabbande berättelser. Den innehöll bara sex noveller, men man kunde läsa dem om och om igen.
Även om Leiva Wengers novell ”Elixir”, som också filmatiserats, letade sig in på många skolor och han hyllades av en enad kritikerkår blev han inte känd i de breda kretsarna. Däremot lästes Leiva Wenger framför allt av andra författare, som inspirerades och tog intryck.
Med åren har "Till vår ära" kultförklarats och man kan tänka sig att bilden av det språkliga geniet Alejandro Leiva Wenger förstärkts och mystifierats av att han efter novellsamlingen blev helt tyst. Han skrev inget mer på nästan tio år, då han skrev ”Äkta porslin” för Myrios Novellförlag. Därefter har han också skrivit två pjäser, "127" och "Författarna".
”Äkta porslin” skiljer sig radikalt från novellerna i ”Till vår ära”, men är ändå rasande intressant läsning och den tjänar en egen bloggpost framöver.
År 2001 kom en liten, tunn novellsamling med titeln ”Till vår ära” ut. Leiva Wenger var bara 25 år gammal. Samlingen liknade ingenting annat som publicerats i Sverige och höjdes till skyarna för sin höga litterära kvalité, sitt nyskapande språk och drabbande berättelser. Den innehöll bara sex noveller, men man kunde läsa dem om och om igen.
Även om Leiva Wengers novell ”Elixir”, som också filmatiserats, letade sig in på många skolor och han hyllades av en enad kritikerkår blev han inte känd i de breda kretsarna. Däremot lästes Leiva Wenger framför allt av andra författare, som inspirerades och tog intryck.
Med åren har "Till vår ära" kultförklarats och man kan tänka sig att bilden av det språkliga geniet Alejandro Leiva Wenger förstärkts och mystifierats av att han efter novellsamlingen blev helt tyst. Han skrev inget mer på nästan tio år, då han skrev ”Äkta porslin” för Myrios Novellförlag. Därefter har han också skrivit två pjäser, "127" och "Författarna".
”Äkta porslin” skiljer sig radikalt från novellerna i ”Till vår ära”, men är ändå rasande intressant läsning och den tjänar en egen bloggpost framöver.